Det finns saker som gör att man ändrar sin inställning till vad livet handlar om.., som gör att de problem som tycktes vara stora ett tag egentligen var hur små som helst.., som gör att man blir omskakad och tvingas se livet för vad det är.. Livet är bräckligt, vilken dag som helst kan det ta slut. Man ska leva livet. Njuta. Skratta. Le. Man ska inte fokusera på det negativa i livet. Jag har sett det negativa i mitt liv. Ett bra tag. Sådana saker som jag inte borde ägna en enda tanke på egentligen. Detta är kanske fel ställe att skriva det här på.. Men jag kör på ändå.. Många av människors bekymmer handlar om deras partner. Och så även detta bekymret.
Ni vet.. När man varit med om något dåligt.. Allting ser dåligt ut.. Sedan börjar det plötsligt ljusna och en person träder in i livet..? Så var det för mig. Eller ja.. I princip. Jag mådde dåligt i början av året. Det gjorde jag. Jag påbörjade året med att må dåligt. Tjohoo! Typ. Sedan började jag släppa det. Jag fortsatte med min vardag. Visserligen vidrörde mina tankar vid det som hade hänt då och då, men det var acceptabelt. Jag började må bättre. Allting gick lättare och lättare. Slutet av januari dök det upp en person. En person som gjorde min vardag ännu bättre, än vad den redan var. Allt kändes helt plötsligt.. riktigt bra. Fram tills aprilmånad inträdde. Jag vet inte vad som skedde där egentligen men plötsligt kändes allt.. annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på vad men det kändes i kroppen att något var fel. Då insåg jag att trots att jag gick in i det hela från början utan känslor, så slutade det med känslor från min del. I och för sig vore det kanske lustigt om jag inte skulle fått känslor med tanke på allt som skedde mellan oss. Vi var i princip som ett par.
Trots mina kluvna känslor inför denne sågs vi ett tag till. Jag hade känslor för Honom, men jag visste att det inte var någon idé. Jag intalade mig själv att jag inte kände något men till slut kom det i fatt mig. Obesvarad kärlek är inte något roligt. Egentligen fick jag nog i början av maj. Jag var så jäkla sick and tired of him. Han kunde få min ilska att tända till hur fort som helst, samtidigt som han kunde få de allra finaste och varmaste känslorna inom mig att blomma upp. Trots att jag hade fått nog och jag mådde skit av honom så höll mitt sinne kvar sig vid honom som en igel. Mina tankar, mina känslor, min kropp - hela jag längtade efter honom.. Jag visste att jag inte "fick" längta efter honom.. Inte med tanke på hur dåligt jag mådde över mina känslor och att de inte var besvarade. Ändå höll jag som sagt var fast vid honom. Det var som om.. jag kunde se allt men var ändå blind. Det är svårt att förklara men ni förstår säkert..
Tiden gick. Tankarna och känslorna (?) var densamma. Tills i onsdags. Jag vet inte vad som hände i onsdags. Jag mådde så sjukt bra! Jag gick runt med ett leende hela dagen. Jag kände mig så lätt. Jag kände mig så stark. Jag kände mig så glad. Det var underbart! Jag hade släppt Honom. Jag var fri.
Sedan kom det där samtalet.. Det som jag hade mått dåligt för i cirkus två månader - det var egentligen bara en liten simpel bagatell jämfört med vad det samtalet handlade om! Det var som att jämföra en elefant med en myra. Det jag hade mått dåligt för... var verkligen INTE värt det. Må dåligt för någon som inte kan inse hur bra jag är? Nej, det tänker jag absolut inte göra någon mer gång. Det finns viktigare saker att fokusera på. Jag tänker ta vara på livet. Jag tänker njuta. Jag tänker må bra.
Det samtalet har förändrat helt mitt synsätt på livet och dess problem, som i själva verket inte är några problem. Vi människor är experter på att gnälla och må dåligt över de minsta problemen, när det finns människor som brottas med livshotande problem såsom svåra sjukdomar.. Men visst, det är klart att problemen för individen kan tyckas vara väldigt stora för denne men jämfört med annat så är det ingenting.. Så länge Du är frisk och mår bra, så har Du ingenting att klaga över.. Absolut ingenting!
Så att gråta över någon som inte vill ha Dig? Som inte kan inse hur sjukt bra Du är? NEJ! Det ska man inte göra. Det är denna personens förlust, INTE Din! Fokusera på det Du mår bra av. Var med dem Du mår bra med. Lär Dig uppskatta livets små ting. Solskenet. Vinden. Regndropparna. Barnen som leker. Din kompis leende. Buskarnas gröna färg. Det finns miljoner saker för Dig att uppskatta! Lär Dig uppskatta! Fastna inte vid sådant som får Dig att må dåligt! Försök lös det! Funkar det inte - lämna det! Livet är för kort för att Du ska må dåligt!
Det är först när något riktigt stort sker som Du inser hur litet problemet var, det som Du själv ödslade Din (dyrbara!) tid på. It's a mad world som sagt!
