Jag läste precis lite inför vad som komma skall inför skolan. Det kändes som om jag sprang in i en vägg med huvudet före. Pallar ente!
Alltså, nej. Det är slut på att tycka synd om mig själv! Olyckan var illa men man blir inte bättre av att man tycker synd om sig själv. Jag ska göra allt som står i min makt för att komma tillbaka där jag var även om oddsen verkar vara emot mig för tillfället.
Vaddå ge upp?
Likgiltigheten inom mig oroar mig. Jag vill inte känna så här. Bakom likgiltigheten finns ett hav av känslor. Känslor som jag inte orkar ta itu med. Känslor som rör många olika plan av livet. Jag bad honom göra en sak. En enda sak. Gjorde han det? Nej. Jag vet inte om jag vill dit så som det ser ut just nu. Jag skulle just nu bara vilja sätta mig bakom en stund och sitta där ensam. Jag skulle vilja sitta där och gråta ut. Gråta ut allt skit. Sedan skulle jag vilja resa mig upp och torka bort tårarna för att sedan gå därifrån bekymmerslös.
Men bekymren kommer bara att förfölja mig. Tills jag gör någonting åt det. En del av det löser sig med tiden. Men hur det blir med ridningen vet jag inte, och det gör så ont i mig! Jag vill fortsätta, så himla gärna. Tänk om jag aldrig kommer att kunna fortsätta? Jag kan inte titta på videosen av mig ridandes utan att det gör för ont.
