Baby, sometimes you have to jump into the unknown.

Det är förvirrande tider. Det söndrar mig inombords. All ovetenskap. All osäkerhet. It tears me apart. Det gör ont. Ont i hjärtat. Alla tror sig veta vad jag kommer att välja. Jag vet inte ens själv. För ett tag sedan visste jag exakt vad jag skulle välja. Nu står jag vid vägskälet och vet inte vilken väg jag ska välja. Ska jag ta den större och lediga vägen? Vägen som jag ser vart nästa krök bär hän? Eller ska jag ta den slingriga vägen där jag inte kan skymta mer än de första metrarna? Vad vill jag? Vill jag utmana ödet och bestämma mig för den slingriga vägen och se vart jag hamnar? Eller ska jag ta den välbekanta vägen? Jag vet inte.. Time is ticking. Stressen över att behöva välja har stigit oerhört. Och stiger för varje sekund. Ingen förstår. Ingen vet. Ingen ser det på mig heller. För jag döljer mina bekymmer så jävla bra. Som en kompis sade till mig för några veckor sedan: "Jag vet varför jag lyssnar så gärna på andras problem.. Jag vill själv glömma mina egna..". Hon har rätt. Jag är likadan. Jag lyssnar hellre till andras problem än pratar om mina egna, för mina egna problem vill jag inte kännas vid. Jag orkar helt enkelt inte. Det gör för ont för att ens tänka på dem. Nu är jag tvungen att ta tag i dem. Tvungen att välja. Jag kan inte längre skjuta upp det hela.

Flera, flera, flera personer har påpekat hur lugn jag kan verka i vissa sammanhang. Jag kommer speciellt ihåg en gång.. Vi satt på bussen till skolan. Jag skulle hålla ett viktigt tal den dagen. Jag och Karin pratade på som vanligt. Eller ja, snarare jag. Alltid jag som pratar. Kan aldrig hålla käften, ni vet. Plötsligt tittade Karin på mig och frågade mig rakt ut om jag aldrig är nervös. Jag tittade på henne och skrattade. Jag svarade henne: "Jag är sjukt nervös men det är inget jag tänker låta visas utåt.". Det är så med alla problem jag har. Jag väljer att inte visa dem. Jag orkar inte och vill inte heller. Jag stänger ute det som gör ont. Istället sätter jag upp en fasad. En fasad som egentligen är så jävla falsk att det inte är sant. Så jävla, jävla falsk. Jag kommer ihåg en annan gång. Jag visste att jag skulle få höra något som skulle såra mig. Jag stängde omvärlden ute. En kompis frågade mig hur jag hanterade det som blev sagt. Jag tittade frågande på henne. "Vaddå? Vad har blivit sagt?". Hon tittade på mig och svarade mig: "Du vet. Jag tittade på dig men kunde inte tolka dig.". Hon kunde inte tolka mig för att jag hade automatiskt stängt ute mig själv. Ett sätt att skydda mig själv.

När jag väl, som nu i denna stund, bryter samman vet ingen hur de ska hantera mig. De står handlöst och kollar på när jag gräver, i princip, min grav. Jag vet vad ni tänker. Ni tänker att jag överreagerar. Att den väg jag kommer ta inte spelar någon större roll på framtiden. Jag har en känsla av att den väg jag tar kommer att spela en jävligt stor roll. Det är därför jag tar det så allvarligt. Ja, kanske dumt av mig. Men jag bryr mig inte.

Det är bara det att.., jag inte vill ångra mitt beslut..

Rascal Flatts - What Hurts The Most

Kommentera här: