Historia.
Haha.. Historia - it truly iiiiis! Jag såg precis att en s k 'barndomskärlek' hade uppdaterat sin status på Facebook. Buuuhuuu. Jäkla krånglig historia är det. Det var i sjuan och allt. Jag gjorde slut via en kompis. Wiie. Moget eller hur? Hahaha. I alla fall. Han och jag undvek varandra i flera år efter det. Eller ja, jag gjorde allt för att undvika honom och vi låtsades inte känna varandra då vi sågs. Sommaren 2008 förändrades det. Han började hälsa en massa och småpratade när vi sågs på stan och liknande. Sedan stack jag till Örebro och det blev tyst. Inför sommaren 2009 addades jag på Facebook och blev även addad via msn. Hahaha, det var så jäkla sjukt.. Han smörade som fasen på msn. Han gjorde allt för att få mitt nummer och att få träffa mig.
Jag kommer ihåg när han skrev på msn: "Johanna, om du någongång träffar en tjej som är från Skåne men även bott i Finland och kan därför lite finska men bor just nu i Örebro. Dock är hon ofta i Skåne på besök. Om du träffar henne - kan du fixa hennes nummer då?". Jag: "Tyvärr. Sekretessbelagt. :)"
Jag träffade honom ute sommaren 2009. Jag stod med några killkompisar och snackade. Sedan i kön vänder sig en kille sig om till mig och säger: "Duu.. Den där killen därborta vill nog snacka med dig!". Då vänder jag mig om och ser att denne kille ifråga nästan skrek ihjäl sig mitt namn. Hahaha. Jag brydde mig inte om honom OCH som följd han blev grymt-enormt-super sur på mig.
På msn efter vårt 'möte' haglade svordomarna över mig. Fan, vad sur han var. Han: "Du ska fan i mig vara glad att jag ens ser åt ditt håll och du ska fan i mig vara överlycklig över att jag ens hälsar på dig!!!! Du är så jävla mobbad". Jag: "Aha, jag visste inte att man var mobbad för att man dissar folk ^)".
Hmm, hmm.. Kanske inte mitt smartaste drag att göra men jag bryr mig inte. Jag klarar mig riktigt bra utan honom. :) Saken är den att det är så roligt med människor som inte kan handskas med att de blir dissade. De förvånar en lika mycket varje gång och ger sådan glädje varje gång. :)
P.S Jag dissar väldigt sällan folk. I princip gör jag det aldrig. Han är enbart ett undantag. Bara så ni vet och inte tror det motsatta om mig. :)
På msn efter vårt 'möte' haglade svordomarna över mig. Fan, vad sur han var. Han: "Du ska fan i mig vara glad att jag ens ser åt ditt håll och du ska fan i mig vara överlycklig över att jag ens hälsar på dig!!!! Du är så jävla mobbad". Jag: "Aha, jag visste inte att man var mobbad för att man dissar folk ^)".
Hmm, hmm.. Kanske inte mitt smartaste drag att göra men jag bryr mig inte. Jag klarar mig riktigt bra utan honom. :) Saken är den att det är så roligt med människor som inte kan handskas med att de blir dissade. De förvånar en lika mycket varje gång och ger sådan glädje varje gång. :)
P.S Jag dissar väldigt sällan folk. I princip gör jag det aldrig. Han är enbart ett undantag. Bara så ni vet och inte tror det motsatta om mig. :)