Biosalongen.
Du stiger in i en biosalong. Ibland behöver man tid för sig själv. Tid att reflektera över saker. Reflektera över saker som en gång i tiden betydde mycket och som vid enbart tanken väcker en obeskrivlig känsla inom dig. En känsla blandad med ilska, besvikelse, ledsamhet, lycka, gläde. Minnena rullar upp inom dig och en film, som utgörs av dessa, börjar spelas. En del av filmen orkar du inte se. Du blundar. Du känner en klump i halsen. Du sväljer klumpen och intalar dig att du är löjlig. Du skakar på huvudet och öppnar ögonen. Trots smärtan fortsätter du att titta. Du kollar igenom hela filmen av minnen. Du suckar. Det smärtar dig att inse att dessa minnen som du kollar igenom - är det endast du som kollar på om och om igen. Du skakar sakta på huvudet. Du fäller en tår. Du tittar tomt rakt fram. Ett tyst skratt lämnar din kropp. Sedan inser du att den personen som fått dig att må så här.. Den personen förtjänar inte dig - inte för fem öre. All tid, alla känslor, allt du har lagt på den här personen och allt det du hade kunnat göra för denne.. Allt det där var förgäves. Sanningen är smärtsam.. Av dessa händelser har du dock lärt dig att du är en människa - en människa med känslor, som skulle kunna göra vad som helst för en person som ligger dig nära om hjärtat. Du ler ett svagt leende och lämnar biosalongen utan att vänta på filmens eftertexter.