johannifierat. be aware.

Det har hänt för mycket. För mycket saker har blivit sagda. Orden ekar i huvudet. Jag försökte hålla mig tillbaka. Jag sade för mycket. Jag borde inte ha sagt de där sakerna men hur skulle jag kunna stå där och hålla käften bara när du påstod att jag ljög? Nej. Jag kan inte det. Det var inte bara jag som sade en massa. Du sade minst lika mycket. Jag kan inte sluta tänka på det. Varför trodde du att jag ljög? Vad skulle jag vinna på att ljuga? Jag gjorde för fan bara det jag kunde och sedan kan jag inte hjälpa att saker och ting blev som det blev. Det är inte första gången du antagit mig för att ljuga. Varje gång du säger att jag gjort hade du lika gärna kunnat slå mig på käften. Lika bra. Du är den person som jag trodde kände mig bäst. Nej, så var tydligen inte fallet.

När sådana här saker har skett klarar jag inte av att tala i telefon. Eller ja, jag klarar inte av att tala i telefon när personen i andra änden frågar mig hur det är. Då tappar jag talförmågan. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir stum. Tystnaden fylls ut med suckar. Suckar som är resultatet av att jag inte vet var jag ska börja. Ett virrvarr av trådar där jag inte anar någon början. Hopplöst. Jag tycker det är jättefint av människor att höra av sig när de märker att det hänt något. Jag uppskattar det verkligen. Det visar att det finns folk som bryr sig.

Jag påstår inte att vår relation är problemfri. Vi har haft våra konflikter från och till. För några veckor sedan var allt normalt och vi kunde tala om allt möjligt. Dock är den bron raserad. Den raserades totalt innan idag. Jag sitter vid brons början på min sida just nu med knäna uppdragna vaggandes fram och tillbaka. Jag orkar inte fixa bron. Inte nu. Inte just nu. Senare ska jag göra det men inte nu. Inte just nu.

Låt mig ta en paus och återfå min styrka.