There is no 'you and I'.
Here's the thing: jag gillar människor. Jag älskar att prata med dem. Det är precis som en sade till mig någongång: "Bakom varje medvetande finns ett universum för den som tar sig tid att upptäcka det". Det är inte ordagrant så men nästintill. Det stämmer så jäkla bra.
André sade en gång till mig: "Jag vet varför du inte har någon kille". Jag: "Jag orkar inte med de. Jag har varken tid eller ork för dem." André: "Du har inte hittat den rätte än. De flesta killar är bara ytliga och de hinner inte stanna tillräckligt länge för att inse hur jäkla bra du är, Johanna."
Jag säger inte att jag håller med honom; att jag är så jäkla sjukt bra men att de flesta killar är för ytliga för att upptäcka det blablabla. Jag vet att jag är bra. Jag vet att de flesta killar är ytliga. Men jag vet också att jag inte skulle orka med något förhållande. Jag har ingen tid eller lust till det just nu. Jag är så jäkla sick and tired of these so called love relationships. Jag orkar inte med dem. Jag älskar att umgås med dem och att skämta med dem men det finns ingen ork till något annat. Jag har fått nog av dem för tillfället. Just let me catch my breath, liksom.
När någon försöker pusha på mig saktar jag ner markant. Om jag ska göra något så ska det vara av fri vilja jag gör det. När någon om och om igen har blivit tillsagd att det inte kommer bli något annat än vänskap men ändå fortsätter stannar jag abrupt. Jag klarar inte av något sådant. Verkligen inte. - Ja, vi kan ses som vänner men inget mer. That's it. Take it or leave it.