På mina bara knän.
Jag vet inte var jag ska börja.. Från början vore möjligen lämpligast? Men var är den där början någonstans då? Jag hittar den inte i denna oredan. Mycket är i kaos. Mycket har blivit åsidosatt. Mycket har jag skjutit upp. Orsaken till allt detta är: jag. Det är mitt fel. Jag är lat. Jag är en besvikelse. Jag vet att jag inte har varit den bästa människan. Jag vet att jag aldrig varit det. Jag vet att jag aldrig kommer att bli det. Dock finns det en strävan. En strävan som handlar om att göra saker och ting till det bästa.
Jag slits mellan två viljor. Två viljor som båda befinner sig i samma kropp. Den andra viljan börjar få övertaget. Jag är så trött på allt bullshit och skitsnack bakom ryggar. Förra året kring denna tiden var jag så himla, himla, himla säker på att det var här jag ville vara. Jag ville det så in i. Allt var perfekt här. Jag hade allt. Nu, ett år senare, vet jag inte vad jag har längre. Vad är det jag har här som är värt att stanna kvar? Jag kan skriva några anledningar. Det kan jag, men dock är de få. Alla är falska. Men hey, grattis till mig själv. Jag vaknade upp ur dvalan jag var i. Woho. Typ. Jag håller på att sprängas snart. Känslorna är i uppror. Jag behöver prata med någon men ingen finns där. Nej, inte längre. Ni vet känslan när man är med en massa människor. Man tittar på dem. Ler och skrattar åt deras skämt. På insidan känner man ensamheten sakta ta ett kallt grepp om hjärtat. Man står där helt ensam kvar.
Människor glädjer en. Människor överraskar en. Människor förargar en. Den man minst anar det. Var man minst anar det. När man minst anar det. Det är det jag lärt mig under 2010:s tre första månader. Man ska aldrig säga aldrig för man vet aldrig vad som sker. Never say never.
Vad är det jag förväntar mig egentligen? Att människor ska kunna skåda in i mitt innersta och förstå att allt inte är så lyckligt som ytan påstår? Just precis. Jag måste säga det själv. Jag måste berätta det men vem ska jag berätta det för? Vad är det för något jag ska berätta? Tyngden som är lagd på mina axlar är enbart till för mig att bära. Ingen annan ska göra det. Det är jag som ska välja, men hur ska jag kunna välja när mitt hjärta går i tusen bitar vilket beslut jag än tar? Säg mig, hur ska jag då ta det beslutet?
På mina bara knän ber jag en stilla bön om att allt kommer att bli bra. Att jag kommer att finna en lösning som inte inkluderar hjärtesorg. Att jag inte kommer att ångra mig det beslutet som jag i snar framtid kommer att bli tvungen att fatta. På mina bara knän ber jag en stilla bön om att allt kommer att bli bra.
Även när det är som svårast ler jag med en enda tanke i mitt medvetande: Allt sker av en anledning.