johannifierat. be aware.

Vänskap handlar inte om att man ska vara bättre än den andre. Den handlar inte heller om att man ska sitta och vänta på att den andre ska höra av sig. Den handlar om att ge och ta. Den handlar om att man ska finnas där för varandra och inte bara när man själv behöver den andre. Vänskap går ut på att tala sanning för varandra även om man tror att lögnen hjälper för tillfället. Nej. Lögnen hjälper inte alls. Jag, personligen, föredrar att såras av sanningen än blir lycklig av lögnen.

Jag skulle aldrig få för mig att ljuga för någon om något som jag vet att personen skulle vilja veta. Haha, jag ska ge ett exempel. Ett dåligt sådant är det men skit samma. Förra året så hånglade en kompis till mig med två killar. Jaja, okej? De hade lite kontakt efteråt. Den ena av killarna hånglade jag med i somras och den andre på hösten. Jag var fullt öppen med vad jag hade gjort med dessa. Jag berättade detta för min kompis och hon brydde sig inte. Jag visste att hon inte skulle bry sig men jag berättade ändå det för henne - bara för att liksom. Dels så kändes det bra att berätta det själv för henne och dels så kommer hon ju ändå höra det av någon annan. Sanningen kommer alltid fram i slutändan.

Ja, vad ville jag säga med mitt exempel? Jo, att även de mest 'löjliga' sakerna tycker jag att man ska vara ärlig med oavsett om man har föraningar om att den andre personen har/har haft känslor för (som i mitt exempel) för killen. Det finns alltid folk som sett det hela. Till slut så vet ändå den andre om vad som hänt. Så frågan är: är det bättre om vännen har fått höra sanningen av mig eller av någon annan? Ja. Det är en fråga som vi alla måste ställa oss. Jag brukar låta vännerna få höra den sanningen från mig själv. Jag refererar till den gyllene regeln: behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

Den gyllene regeln har jag levt efter större delen av mitt liv. Jag påstår inte att det varit det bästa jag gett mig in på för jag har lämnats sårad många gånger men i slutändan är det ändå värt det - för jag vet vad jag gjort. Jag vet vad jag gjort och jag vet att jag försökt. Jag har visat att jag funnits där för dem. Jag har sträckt ut en hand till dem, som de tacksamt tagit emot. Sedan kommer vi till nackdelen: när jag ibland själv behövt en hand utsträckt mot mig så har jag inte sett skymten av någon hand mot mig. Jag vill bara tillägga; det finns personer som funnits vid mig i vått som torrt - och ni vet vilka ni är, tack för att ni finns! <3 Men det finns även personer som jag inte vet vart jag har någonstans - om jag kan lita på dem eller inte. Det finns också andra människor. Människor som en gång i tiden stått mig nära men som jag glidit ifrån pga olika anledningar. Vågar man ge dem förtroendet igen?


Vågar man öppna sig igen för dem som funnits där en gång i tiden? Hur vet man att de inte 'skvallrar' om det de får reda på ifall man öppnar sig för dem? Vågar man öppna sig för dem som man inte vet var man har? Svaret på dessa frågor är: "Det märker du när du öppnat dig för dem". Frågorna kan även besvaras med ytterligare en fråga: "Är du villig att chansa?".