johannifierat. be aware.

Det bottnar aldrig. Jag försöker finna en botten i det hela. En botten som jag säkert kan stå på. När jag väl ställt mig visar det sig att det inte var en verklig botten. Jag sjunker. Förtvivlat. Varför kan jag aldrig lära mig? Varför kan jag inte bara gå mot grundare vatten? Varför kan jag inte inse att jag inte klarar det här? Varför ger jag inte upp? Medvetet sett, så har jag gett upp. Omedvetet sett, så har jag inte gett upp. Hoppet finns där. Det är hoppet som gör att jag fortsätter förtvivlat. Jag försöker att stänga av det. Och tro mig, jag har lyckats ett par gånger, men det visade sig bara vara självförnekelse. Det gör lika ont i mig varje gång som jag inser att jag inte kommer att ge upp.

Jag tror mig finna en säker plats. Jag slappnar av. Plötsligt rycks det undan. Jag sjunker hjälplöst. Igen. Jag är trött på det här. Jag hatar det här more than words can say. Jag är inte värd det här. Jag vet att jag inte är det. Det mest störda och retsamma är att jag inte vet vad jag ska göra för att undvika det här.

Alla tror sig förstå. Det är möjligt att de förstår, men jag orkar inte med deras medlidande. Jag hatar medlidande när det gäller mig själv. Jag kan ta vara på mig själv. Alla tror sig veta hur jag ska komma ur det här. Det är möjligt att de vet det, men inget verkar hjälpa. Om och om igen är jag tillbaka till ruta ett.

Och jag spyr på detta. Här och nu. Jag spyr på min vilja som inte verkar vilja försvinna. Jag spyr på hur påverkad jag blir. Jag spyr på mig själv. Jag spyr på att ingenting någonsin är enkelt. Jag spyr på att ingenting någongång blir som man tänkt sig.

Jag spyr på allt.