Chock? Förnekelse?
Det har hänt en del på sistone, och det känns som om det blivit för mycket nu. Jag har känt så ett tag nu. Det har bland annat varit ett dödsfall inom familjen. Ett mycket jobbigt sådant. Jag var ett med familjen. Jag semestrade med dem. Jag åt mat hos dem. Jag sov hos dem. Ja, you name it. Dagen då denne gick bort så grät jag. Jag kunde inte gråta så mycket. Jag hade någon slags känslobarriär. Jag grät en del. Sedan dess har jag inte fällt en enda tår. Det skrämmer mig. Allvarligt talat. Det skrämmer mig sjukt mycket. Det är som om den där känslobarriären slagit upp helt nu. Det är svårt att förklara, men de som varit med om det vet hur det känns. Så fort jag nuddar vid en minnesbild tillsammans med den här personen känner jag att jag blir gråtfärdig, men jag kan inte gråta. Jag kan inte gråta. Jag känner att jag har flera ton med gråt inom mig som behöver komma ut. Men det gör inte det. Det kommer inte ut något.
Kanske beror det på att jag inte vill förstå vad som egentligen har hänt.. Kanske jag inte vågar acceptera sanningen att hon aldrig kommer att komma tillbaka.. Att hon aldrig kommer att titta på mig, skrattandes och skakandes på huvudet över min dumhet.. Att hon aldrig kommer att säga; "Johanna,.. du kommer fixa det här. Jag vet att du fixar det här.."
Jag pratade med henne i telefon dagen innan det hände. Knappt sexton timmar senare fanns hon inte längre kvar i livet. På fredag är begravning och jag vettitusan hur det kommer att gå. Jag tror att allt kommer släppa då. Totalt.