Hopp om en annorlunda morgondag.
Ibland känns det som igår, och ibland känns det som om det är någon annans minnen. Ibland undrar jag om jag gjorde rätt som var brutalt ärlig. Ibland undrar jag om jag skulle vilja ha saker ogjorda.
Jag är rädd. Jag erkänner det. Jag är rädd. Rädd. Rädd. Rädd. Jag är rädd att jag gjorde fel genom att göra rätt. Jag är rädd för att jag har tagit av masken, och dess tillhörande utklädnad. Jag är utelämnad. Jag är naken. Ärren syns. Osäkerheten syns i ögonen och i kroppshållningen. Besvikelsen hänger tungt över axlarna. Rädslan överskuggar allt.
Jag är rädd. Jag erkänner det. Jag är rädd. Rädd. Rädd. Rädd. Jag är rädd att jag gjorde fel genom att göra rätt. Jag är rädd för att jag har tagit av masken, och dess tillhörande utklädnad. Jag är utelämnad. Jag är naken. Ärren syns. Osäkerheten syns i ögonen och i kroppshållningen. Besvikelsen hänger tungt över axlarna. Rädslan överskuggar allt.
Jag gav allt, men fick inget tillbaka. Jag är trött på att känna mig naken och ångra det jag ansåg vara rätt. Jag är trött på att känna att jag gjorde fel när jag ansåg det vara rätt. Jag är trött på att inte veta vad jag gör för fel. Jag är trött på att känna mig ignorerad. Jag är trött på detta för jag vet att jag inte förtjänar det. Jag förtjänar inte detta. Jag förtjänar inte detta.
Jag förtjänar inte detta, och det vet Du.