johannifierat. be aware.

Han kom fram till mig igår. Hälsade. Var allmänt nere. Jag kände igen det där. Och jag vet att alkohol bara förvärrar det hela. Alkohol fixar inte ett brustet hjärta. Jag försökte säga det till honom, och han struntade fullkomligt i vad jag sade. Han var blind av ilskan och sjukt tyngd av den där tomheten i hjärtat. Jag tyckte synd om honom. Men han hade bara sig själv att skylla. De hade tydligen varit tillsammans två år. Han sade att han inte hade varit den bäste pojkvännen. Nej, det är nog i det mildaste laget. Han har varit hemsk mot henne. Han förtjänar sig inte ens att kalla henne för sin flickvän (eller nu; sitt ex). Igår var han förbannad på hennes tjejkompis som hade "övertalat" henne att göra slut med honom. Tjejkompisen hade nog bara fått henne att inse vilket jäkla svin han varit mot henne, men tja.. Det är väl svårt att hantera antar jag. Det krävs tydligen att hon ska göra slut med honom för att han ska förstå att hon verkligen betydde något för honom. Synd att han inte förstod det under alla helger han varit ute och raggat, och tagit hem tjejer. Det är lätt att vara efterklok. Jag sade rakt ut till honom att han borde ha tänkt på henne innan han var otrogen med allt och alla. Men som sagt; det är lätt att vara efterklok. Sure, vi kan alla ändra oss men jag vet inte om det gäller honom. Så länge jag känt honom (lite mer än ett år) så har han varit ett svin. Men okej, han kan säkert också förändras.

Jag tycker synd om honom trots att han är som han är. Ögonen som skrek ut sorg. Hållningen. De flacka blickarna. Rösten som sade; "Jag har mått så jävla dåligt, Johanna. Jag lovar, jag har gråtit i två veckor nu och bara legat i sängen". Det här med att förlora något som man tagit förgivet.. Det suger. Så jävla hårt. Man tog inte tillvara på det, och när man väl förlorar det så inser man.. Ja, då inser man hur sjukt mycket det betyder för en.