johannifierat. be aware.

I första eller näst första inlägget här på bloggen i år så skrev jag att det här kommer bli Mitt år, och att jag kommer sätta Mig själv först. I det ögonblicket såg jag det verkligen så. Inget annat var acceptabelt. Ni vet, man får sådana infall ibland och efter ett par, tre dagar så har man "släppt" på det hela lite. Eller nej, inte "släppt" på det men slutat leva efter det.

Dagen efter jag skrev det så kände jag likadant. På tredje dagen var jag mer eller mindre försjunken i sorg och slutade leva efter det. Förra månaden var inte lätt. Fy fan. Något hände när jag började träna på allvar.. Träningen gjorde att jag fick utlopp för allt Det där. Antagligen var det därför jag blev beroende av det. Även efter träningen så snuddade tankarna alltför mycket kring det hela ändå. Av 14 vakna timmar fanns tankarna där 10 timmar. Jag mådde dåligt över det som hade hänt, och mådde dåligt över att jag inte orkade må så över det längre. Trots att jag inte psykiskt orkade så försökte jag hitta svar på frågan: "Varför?".

Sedan början av februari så har jag varit försjunken i mig själv. Jag har varit upptagen av allt möjligt. För några dagar sedan slog det mig hur skönt det varit att inte tänka på de saker som jag tänkt tidigare på. Jag hade fokuserat på nuet och framtiden, och inte längre det förflutna. 

För några dagar sedan hände något. För andra gången det här året har jag fått säga adjö. Det är för hennes eget bästa. Det här årets händelser har slitit på mig något enormt. Ni anar inte. Jag trodde aldrig att jag skulle någonsin skiljas från någon av mina bästa vänner, och absolut inte två stycken under så kort tid..!

Men nu är det som det är.. Tro't eller ej så känner jag starkare än någonsin att det här kommer bli Mitt år. De senaste veckorna har jag känt mig vidunderligt stark. Det gör jag fortfarande. Å ena sidan förvånar det mig med tanke på det jag gått igenom. Å andra sidan så tänker jag annorlunda nuförtiden. Jag har börjat leva efter min livsfilosofi. Jag har slutat att jaga svar och istället acceptera saker och ting. Flashbacksen dyker upp då och då. Ibland svider det till. Det gör det, men där låter jag det vara. Jag fäster ingen större uppmärksamhet än så på det. It is what it is. Det hela har gjort att jag har vuxit som person.

Jag mår bra. Nästintill perfekt! Jag känner frid. Det är lite stört. Det känns nästan tabu att må så här med tanke på allt. Jag har lärt mig att inte gräva ned mig i det där jobbiga. Det är okej att må dåligt över det ett par dagar men sedan är det slut med det. Det är inte värt att förstöra en dag med att må dåligt. Det är det inte.. Den dagen innehåller så många fina saker. Det gäller bara att öppna ögonen för att se dem..! Livet är för kort för att må dåligt! Jag känner knappt igen mig själv! Först trodde jag att tillståndet som jag är i skulle försvinna inom ett par dagar.. men det verkar som om det är här för att stanna kvar ett tag! :)