johannifierat. be aware.

Idag för exakt ett år sedan satt jag på ett plan till Cypern. Det var först samma dag (29/4) som jag skulle åka som jag Verkligen insåg att det var dags. Jag började packa samma dag som jag skulle iväg. Jag skulle packa inför att vara iväg 6 månader. Snacka om framförhållning, haha. Min mormor och morbror körde mig till tågstationen. Jag kramade hårt om dem. På tåget mot flygplatsen insåg jag att det kommer ta ett långt tag innan jag kunde krama om dem igen. Väl på flygplatsen blev det hela mer verkligt, för då mötte jag upp tre andra tjejer som också skulle åka ner med mig till Cypern. I mellanlandningen i Warszawa mötte jag min bästa vän, Elin. Det kändes så himla himla himla underbart skönt att möta upp henne där, och ha henne nära mig under vårt halvår på Cypern. Sedan landade vi kl 03:40 på Cypern, och ett halvårs äventyr var inom räckhåll. Det var jobbigt både fysiskt och mentalt, svettigt, dåligt betalt, mycket jobb men samtidigt helt underbart. Jag skulle gärna vilja göra om det igen. Så himla gärna. I slutet av januari 2012 då jag fick reda på att jag fått jobbet på Cypern - jag tror inte jag har varit med om en dag då jag varit lyckligare. Jag kunde inte sluta le under hela den dagen. Beslutet att åka dit ångrar jag inte. Inte ens en sekund trots alla pengar jag förlorade och vänskap som gick isär. Jag önskar bara att jag skulle tillåtit mig att njuta Mer under tiden där, och Leva. Och väl på Cypern träffade jag min man!<3 Jag, som sade: "Nooo way!!" till alla som sade åt mig att jag skulle träffa en grek därnere. Haha, livet är allt bra lustigt! :) Och sedan kom jag och Elin varandra himla mycket närmare under tiden vi var där.. :)

Jag tänker varje dag på livet på Cypern. Jag saknar varje stund. Det är riktigt jobbigt att inte vara på Cypern, om jag ska vara helt ärlig. På något sätt känns det mer som mitt "hem". Det känns hemskt att säga så, men så är det nog..