En tisdagsnatt.
Tårarna rinner ner. Efter den ena kommer den andra. Kroppen orkar inte mer. Den säger emot. Både hjärtat och hjärnan. Att inte veta hut längre. Att känna det precis som om någon har dragit undan mattan du står på. Att känna hoppet, glädjen för att sedan byta bort det mot besvikenhet. Att vara beredd att satsa allt men inte känna det ömsesidigt. Jag vet inte vad jag ska tycka, vad jag ska känna eller vad jag ska göra. Jag är handlingsförlamad.