Är det så det är? Att man struntar i dem som bryr sig allra mest om en? De personer som bryr sig allra, allra, allra mest om en är de personer som man struntar i? Man har tagit deras existens for granted. Att de alltid kommer att finnas där. Man har slutat uppskatta dem och struntar därför i dem. Eller nej, inte 'strunta' utan man.. Hmm, hur ska jag förklara? ..Man ger dem inte lika mycket uppmärksamhet som förr, hoppas ni förstår mig rätt. Det är först när man förlorar det som man förstår dess värde. När det är försent så inser man det. När det är försent.. Alldeles försent.
You don't know what you've got 'til it's gone.
