Jag skulle nog vilja säga att 2011 var ett bra år fast med en hel del hemska och tråkiga inslag. Året har varit som inget annat år tidigare varit. Jag upplevde dödsfall för första gången. Jag upplevde även en förvirring och sårade känslor som sedan utvecklades till ilska och aggression. Men det var även, som sagt, ett bra år. Det har också hänt bra saker. Jag började plugga. Jag träffade en massa nya människor. Dock valde jag att avbryta utbildningen, vilket var ett svårt beslut att fatta. Utbildningen kändes inte riktigt rätt. Inte just då i alla fall. Vi får se vad det blir av mig till slut. :) Jag utvecklade även två starka vänskapsrelationer, som jag är mycket tacksam över. Något annat som hände år 2011 (som även hände 2010) var att jag förstörde ett förhållande. Eller nja.. Det var egentligen Hans eget fel. Men det är en annan historia! Jag pratade även med min yngsta lillebror på telefon med tårfyllda ögon. Jisses, vad jag saknar min familj däruppe.. Helt sjukt.
Jag började år 2011 inget vidare. Incidenter ledde till att jag förlorade kontakten med en av de personer som jag värderar väldigt högt. Som tur var, så hittade vi tillbaks till varandra igen. Jag hade en galen vår. Lite rosa moln ett tag. Haha.. Efter några månader förvandlades de där rosa molnen, till svarta ilskna moln istället. Jobbig tid. Jag fyllde 21. Jag var på Sweden Rock. I mitten av juni fick jag höra något som jag önskar att jag aldrig mer får höra, men så lyckligt lottad är man antagligen inte. Man är ingen superman och kan inte undvika sjukdom och bortgång. Det samtalet skakade mig. Totalt. Mycket jobbig tid. Det hela gick så fort.. Plötsligt var det begravning. Jag grät den dagen jag fick beskedet, och jag grät på begravningen. Sedan tog det stopp. Jag kände att jag behövde gråta, men jag kunde inte. Strax därpå förlorade två av mina bättre vänner en av sina nära släktingar. Jag trodde ett tag att även de blev förlorade. Jag hörde inget av dem. Sten lades på sten. Jag blev tyngre och tyngre. Ännu en sten lades på när jag insåg att jag kanske förlorat den person som jag i början av året var rädd att förlora. Stenarna blev tyngre och tyngre. De skapade ilska och aggression inom mig. De höll på att äta upp mig inifrån. Jag började träna regelbundet, vilket gjorde att jag fick utlopp för en del av all ilska. Under all den där ilskan befann sig rädsla, känsla av att vara sårad och sviken, förvirring, ensamhet.. Bara för att nämna några känslor. Jag var vilsen. För tre veckor sedan blev det bättre. Jag sprang på molnen kändes det som. Jag var hög på livet! Jag hade fått reda på att jag fått den där lägenheten som kändes så bra. Mina två vänner hade återvänt till mig. Mina släktingar som var mest drabbade av bortgången började må bättre. Jag började blicka framåt.
För två veckor sedan drog stenarna ner mig till jorden. Jag mötte verkligheten. Jag skötte det hela inte speciellt snyggt. Jag betedde mig kanske rent av idiotiskt egentligen. Tänk er ett mobboffer som blir upptryckt av mobbarna mot klädskåpen i skolan. Det är bara en liknelse. Så var det inte riktigt, men känslan skulle jag nästan kunna jämföra som min känsla under den tidpunkten. Jag var rädd. Jag var rädd att säga något. Jag var rädd att det skulle vara klippt, om jag sade något som inte passade sig. Jag var rädd för att göra fel. Samtidigt som rädslan fanns där, så fanns även ilskan där. Ilskan över att jag inte borde känna så. Jag är tveksam om jag gråtit så mycket någongång tidigare som jag gråtit de här två veckorna. Allt kom emot mig. Som en flodvåg över mig. Ovänskapen med min mamma.. Bortgången.. Min högt värderade vän.. Jag har mått skit de senaste månaderna, men speciellt nu de två sista veckorna. Jag grät. Jag var arg. Jag var instabil. Jag var rädd. Jag var sårad. Jag var allt det där. Jag orkade inte vara stark längre. Jag lät allt komma.
Sedan kom dagen före nyårsafton. Jag fattade ett beslut. Ett beslut som kändes sjukt rätt att fatta. Och som, med facit i hand, även var rätt. Nyårsafton var en trevlig kväll med många av mina närmaste. Efter någon timme in på 2012 beslutade jag mig för att prata med min högt värderade vän. Jag var tvungen att berätta att jag saknade honom vid min sida. Jag förstod inte vad som hade skett mellan oss, och det gör jag inte egentligen än idag heller. Jag vet inte vad som hände. Jag vet bara att en dag så försvann den här vännen från mig. Det är den största anledningen till varför jag mått skit de senaste månaderna. Den som jag allra minst kunde tro skulle lämna mig, lämnade mig. Det var.. fruktansvärt. Jag lägger inte över någon skuld på denne vän. Vännen gjorde säkerligen vad som var bäst för denne. Alla har vi anledningar till varför vi beter oss som vi gör. Det gör än idag sjukt ont inom mig när jag inte vet hur det kommer bli mellan oss. Förhoppningsvis blir det bra igen. Det är upp till denne nu. Jag har berättat vad jag känt. Jag har säkert kunnat göra mer, men jag har inte gjort det av osäkerhet. Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig, men då skulle jag ljuga. Jag bryr mig. Mycket. Ibland för mycket för mitt eget bästa. Men jag finns här.. Jag finns här när vännen är redo. Jag tänker dock backa ett tag. Jag behöver det. Jag tänker blicka framåt nu. Jag tänker sluta vältra mig i mina sårad känslor. Jag kan inte känna mig sårad längre. Jag måste låta mig själv att läka. Jag kan inte ständigt sitta och riva bort sårskorporna. Det fungerar inte längre.
Sååå... därav mina "nyårslöften". Jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv. Jag måste inse och verkligen göra det som jag mår bra av. Men det blir bra. Jag vet det. Så småningom blir allt bra! :) År 2012 kommer bli ett bättre år! Ett år fyllt av glädje och lycka! (Okej, säkert lite ledsamheter också.. men that's life!)
